Dec 28, 2011 - Nyheter, Pernilla    Inga kommentarer

Vår fina lilla katt

Idag tog jag och min familj ett svårt beslut. Att låta vår fina katt somna in. Hon var drygt 16 år gammal,  och har den senaste veckan blivit allt sämre. De sista dygnen orkade hon inte ens dricka. Katten var helsvart, liten som en kattunge, smidig, smart, kelig och blev en gång för länge sen döpt till Domus. Man skulle kunna tro att en författare borde veta bättre än att döpa den vackraste bondkatten på Södermalm till Domus, samma namn som på en gammal varuhuskedja. Som om hon skulle bry sig om ett sånt skämmigt namn? Hon var stolt och tuff.  I somras läxade hon upp en valpig labrador och en nyfiken schäfer när de blev för närgångna. Hon fanns alltid där när någon i familjen grät, då kröp hon upp intill och värmde våra hjärtan. När det var fredagsmys såg hon till att ta bästa platsen i soffan, nära oss alla och nära en och annan ostbåge som kanske halkade ner på golvet. Och min sexåriga dotter frågar vad som händer nu. Om bara kroppen blir kvar, var är själva Domus? I våra hjärtan. I våra tankar. I doft och ljudminnen av små tassar som rör sig i vår lägenhet. I minnesbilder som spelas upp om och om igen, där är hon lika levande som förut. Och vem vet. Kanske dyker det upp en helsvart katt i någon av mina böcker i framtiden. Någon som är smart, smidig, kelig, kaxig och med ett korkat namn. I så fall vet ni varför.

Domus idag, bara några timmar innan hon somnade in.

 

 

 

 

 

Lämna gärna en kommentar!